Så har det blivit dags att riva allt som går, även på utsidan. Här ryker fönster, foder och fasadpanel. Kofoten är vår bästa vän, till och med pojkarna har varsin egen.
Inte mycket kvar att hurra för, bara en halvrutten timmerstomme. Krylbohuset känns nu helt ödelagt och skräphögarna är på väg att växa över våra huvuden.
Men det finns inga hopplösa fall. Vänta ska ni få se .....
Soliga hälsningar / Annica
Tack för din kommentar som gjorde att jag hittade til din intressanta blogg! Hit skall jag säkerligen återkomma! Lycka till med fortsättningen, för visst är det så som du skriver, inte hopplöst men tidskrävande!
SvaraRaderaHej,
RaderaRoligt att du tog dig tid att både läsa och kommentera min blogg.
Ja, visst tar allt lite längre tid än man räknat med, men det gäller att tänka på allt man gjort istället för att fokusera på det man inte hunnit med. Jag försöker tänka så när jag stressar upp mig. Att bo och leva med gamla saker är ju ett sätt att leva, inte bara prestera.