Då kom tårarna

 

Vilket var jobbigast, att pocka ur taken eller golven? Ingetdera. Det var sanden, mossan och all annan skit under golven. Tunga massor som vi skyfflade ut genom fönstren, för hand.

Vi och vi? Nej, jag sprang ut med tårarna rinnande ned för kinderna, det tog tvärstopp. Men då klev pojkarna in och började städa, skyffla jord och tillsammans med M även trixa ut golvplanken. Just då kunde jag inte uppskatta att brädorna var så breda, långa och tjocka. Jag lovar att inte braka ihop igen när de ska tillbaka in i huset. Då ska jag stå där med linoljesåpan och skurtrasan i högsta hugg med ett leende på läpparna.

En skön avslutning på veckan, önskar jag Er/Annica

 

Sista färden ...

Här ungefär ger vi upp - med det här lasset av skräpvirke från "Krylbohuset". De går inte ens att återanvända i lusthusbygget.

De bitar som inte är ruttna får bli ved till vintern.

Men tänk att man näst intill skall frysa i hjäl, när man jobbar utomhus, så här i slutet av april. Tur då att vi har både köksspisar och vanliga öppna spisar att elda i, när man kommer in och skall försöka tina upp sig själv.

 

Vårvindar friska, leka och viska - uppe på Björkan

Kram Annica

 

Ta till Vara

P.g.a. ekonomi, envishet och nyfikenhet har vi blivit experter på att ta till vara. En list och golvsockel från "Dalsjöhuset" passar perfekt i vårt lusthus under den liggande panelen. De breda kilsågade gamla brädorna utgjorde för ett år sedan undertaket i "Krylbohuset". De var i för dåligt skick för att kunna återanvändas på rätt sätt. Men de funkar perfekt som väggbeklädnad.

I söndags blev även de stående panelerna (restbitar från "Krylbohuset") piffade med lite grön umbra (30 %) linoljefärg.

Så till veckans avslöjande, de söta pippistapeterna har vi inte klistrat fast. Nej, vi tog häftpistolen istället. Det är inte så kul om de p.g.a. fukt och kyla knögglar ihop sig efter några år i det ouppvärmda lusthuset. Det här är ett test, återkommer angående resultatet.

Lusthuset är i formen och takkonstruktionen en minikopia av vårt bostadhus. M räknade om alla måtten och drog ned skalan. Bygget startade för drygt ett och ett halvt år sedan. Så här såg det ut i somras när vi var halvvägs. Insidan har vi som målsättning att göra klar till midsommar. Men tills dess ska vi också ha fixat grunden till "Krylbohuset". Det gäller att ha tålamod och ta en sak i taget. Inte riktigt min starka sida. Tur att jag har M som bromsar ibland.

 

Länge leve drömmarna/Kram Annica

 

Varför riva, flytta eller elda upp?

Här är förklaringen till att gammelhuset måste bort. Det hamnade för nära ägarfamiljens "nyare" bostadshus, som byggts ut med kloss, på kloss, på kloss.........

Tändstickan var mycket nära, innan vi kom in som räddande änglar. Det tog mig, min man och våra två småpojkar samt tre timmermän ca sju månader att plocka ned.

 

  Här ser ni anledningen till att huset i Dalsjö (där vi räddade kakelugn, fönster, golvsocklar och gardinbrädor) måste rivas. Ingen har brytt sig på säkert 50 år.

Trasigt tak och  bortblåsta/ruttna väggar. För att inte tala om interiören.

Tragiskt är det enda ord jag kan ta till. Här ser ut som en knarkarkvart. Livsfarligt för den här familjens barn att vistas på gården. Deras ända utväg var att tillkalla en grävskopa, då förfallet gått för långt.

Vi räddade så mycket vi kunde under den ynka dag vi fick på oss, grävskopan var beställd och rev obönhörligt allt som vi inte hann få med oss hem till Björkan.

Ha nu en skön vårvecka/Kram Annica

 

 

 

Helgens loppisskörd

Behöver jag berätta vilken färg som är min  favorit? Klänningen var lite för tajt upptill men 50-talstyget var så vackert att jag inte kunde låta bli, den får jag sy om till en kjol. Och vilka välgjorda skor. Kanske från 60-talet? Vilken form, färg och kvalité!

Enkla plåtsaker kan jag bara inte gå förbi. Vad ska jag ha dem till? Inte en aning. Kanske ytterligare lite rassel att plantera blommor i.

Kaka söker maka. Prunuskoppen hade jag tidigare. Fatet fyndade jag igår, på årets höjdpunkt i Hedemora, den stora antik- och loppismarknaden. Stolen hade en partner, medans pottan väntar på att få sällskap av ett tvättfat med kanna.

 

Plast gillar jag egentligen inte, men.... Först hittade jag salt- och pepparströarna som fick mig att tänkta på min farmor och farfar, deras 40-talshus, den goda hallonsaften, gungandet i hammocken osv.  På en annan loppis,  stod kannan och ropade efter mig. Skinn gillar jag, de här svarta fårskinnet kommer jag att sy kuddar av, eller hårdekorationer eller .......

 

En skön avslutning på helgen önskar jag er/Kram Annica

Roligt för vissa, men inte alla

Visst är det roligare att jobba i trädgården om man har charmiga och färgglada verktyg till hjälp. De här gamla spadarna/krattorna är mina senaste loppisfynd tillsammans med flugfångaren i handblåst glas. Ännu mer inspirerad skulle jag bli om värmen och solen ville vara så vänliga att komma åter.

Även flugorna är välkomna tillbaka. Den här glasbehållaren skall jag fylla med saft i förhoppning om att den söta lukten skall locka in flugorna. Sedan skall de drunkna i saften, är det tänkt. Livet på landet är tufft för vissa.

 

Grymma hälsningar från Björkan/Annica

 

 

En för alla - alla för en

Dags att plocka ned taken. Vad skulle vi ha gjort om vi inte hade haft två klätterglada och orädda ungar att skicka upp på takåsarna?

En kil och en hammare behövdes för att lossa de handsmidda spikarna.

Ett par fötter att trycka till med funkade också bra.

Och så pappa och mamma nere på marken som tar emot de långa plankorna. (Det ser alltid ut som om mamma inte hjälper till, men hon håller ju i kameran också).

Roligaste jobbet hitintills tyckte barnen.

Mer spännande än att städa i alla fall. Men oj vad alla hjälptes åt och vad mycket vi fick gjort den här vårdagen.

 

Krylbohälsningar från oss alla!

 

 

 

 



 

 

Nu har dom åkt ut

Innanfönstren har fått ge plats för pelargonerna som nu åkt upp ur källaren och vinterförvaringen. Murgrönorna har fått komma ut på verandan. Vi chansar och hoppas att de klarar någon minusgrad.

Ovanligt många av dessa trofasta vänner stod ut med den tuffa tillvaron med extremt lite ljus och sparsamt med vatten i källarmörkret. Men kanske just därför kommer nu nya blomknoppar varje dag. Det dröjer förmodligen en månad tills de får komma ut i friska luften. Både de och vi väntar och längtar......

Ut har också de murriga ylletextilierna åkt, till förmån för allt som är blommigt.
 

Soliga men lite blåsiga Dalahälsningar/Annica

Jagad av en stygg grävskopa

En sak i taget, nej det är ingenting för oss. Mitt i projektet att plocka ned och flytta krylbohuset svarar vi på en blocketannons - kakelugn för nedplockning till salu.

Ingenting är enkelt, här måste vi riva halva taket för att komma åt kakelugnen. Det här huset i Dalsjö utanför Borlänge var faktiskt i ännu värre skick än vårt flyttprojekt.Vi var rädda för att få delar av taket över oss medan vi jobbade, och fort skulle det gå.

 Vi fick en dag på oss, sedan kom den stora grävmaskinen. På ett par timmar var en bit av byns över hundra år gamla historia utraderad. Allt jämnat med marken. Men M och hans snälla och hjälpsamma arbetskamrater lyckades också rädda diverse lister, foder och fönster, som för oss kommer att utgöra ovärderliga reservdelar. Själv lyckades jag plocka åt mig några tapetbitar, handsmidda krokar och gamla gardinbrädor.

 Som ni kanske förstått gör vi allt för att undvika de stora byggvaruhusen som erbjuder snabba, enkla och massproducerade lösningar, sådant som inte är hållbart i längden och därför inte kommer över våra trösklar.

 

Kram från oss som ogillar slit och släng.

Paneler på höjden & bredden

Det sliter och gnager i hjärtat när vi river bort alla paneler, socklar, lister, räcken, trappor och dörrar. Vi gör våld på huset.

Men vi hade inget val,  tändstickan var ruggigt nära innan vi startade vårt räddningsprojekt. Tänk när den här liggande panelen  kommer på plats igen i övervåningens stora sal och jag får ta fram linoljefärgsburken som det står grön umbra på.

I går ringde timmermannen och berättade att han börjat nytimra för att kunna byta ut alla ruttna partier. Om en månad kanske timmerbilen med vårt kära Krylbohus kommer farandes upp genom lönnallèn.

Måtte bara Tjälen gå ur jorden snart så vi kan börja fixa grunden.

 

Varma hälsningar från oss på gården Björkan!

Första, andra och tredje

Klubban föll till slut, efter en lång budgivning. Jippi, fönstren är våra, eller rättare sagt Krylbohusets. Både jag och M bevistade söndagens allmogeauktion i Borlänge. Det hör till ovanligheterna. Vi har vare sig tid eller tålamod att sitta still i en auktionshall en hel dag.

Det var de här handblåsta tonade glasen, de vackra blyspröjsen och den gröngrå originalfärgen som fick oss att gå i spinn.  Fönstren från tidigt 1800-tal kände vi att vi bara måste ha, då vårt "husflytt-projekt" saknar några originalfönster på nedervåningen. De tillhörde de billigare objekten på auktionen men för oss är de ovärderliga och de känns så bra att de får flytta tillbaka till ett hus där de hör hemma.

En skön och bra vecka önskar vi er alla. A & M

Lager på lager av kultur

Aj, aj, aj, väggmålningarna från tidigt 1800-tal i salen på övervåningen är brutalt bortslitna. Varför? Var de så omoderna och fula att tidigare ägare tyckte att de var vackrare utan? Taklisten är vi dock mycket glada för. Trodde först att någon sullmålat ovanpå en gammal målning, men efter mycket funderande har vi kommit fram till att de handlar om originalmålat från empiretid.

Ytterligare en vacker originalmålad taklist. Den här hittade vi i farstun under en koboltblå tapet. Nedanför syns den lerklinade väggen. Vi tar rätt på i princip allt, men lerkliningen den åkte ner i backen igen.

 

 Kanske får tapetresterna mellan dörrkarmarna i storstugan vara kvar. De utgör också  ett antal olika kulturlager. Vackrare kollage är svårt att hitta.

 

Ha nu en skön avslutning på helgen/Annica

 

 

Skål för alla vårtrötta

Dags att vända hem efter en veckas "semester" i soliga Sälen. Men den envisa förkylningen satte stopp för all skidåkning för min del. Den kunde dock inte hindra mig från att ta ett glas Glüwein i solen.

Har någon sett en blekar och tröttare uppenbarelse?

 

Skål och trevlig helg Annica

Nu ska hela rasket rivas

 

Ett slag med hammaren för att väcka de gamla handsmidda spikarna och sedan dra försiktigt med kofoten, var rådet vi fick. Men efter drygt 200 år sitter vissa spikar hårdare än andra och vips så var ett foder sprucket. hammaren för att väcka de gamla handsmidda spikarna och sedan dra försiktigt med kofoten, var rådet vi fick. Men efter drygt 200 år sitter vissa spikar hårdare än andra och vips så var ett foder sprucket.

Dörrar, skåp och väggfasta hyllor gick på ett kick. Men foder, lister, socklar osv. tog betydligt längre tid. Och så kanske det viktigaste jobbet av allt. Bunta ihop och märka upp för att enkelt kunna sätta allt på plats igen.

Återstår att se till sommaren hur vi lyckats. Då ska förhoppningsvis inte allt för många pusselbitar fattas när vi ska sätta ihop det hela igen hemma på Gården Björkan.

Håll tummarna! Annica

 

Tummen ner

Kvistallergi och feber!

Har tillbringat påskhelgen tillsammans med familjen i hyrd stuga i Sälen. Den envisa förkylningen tvingade mig kvar i stugan medans M och pojkarna kunde njuta av sol, snö och härlig skidåkning. Efter ett tag började jag känna att de mörka prickarna på furupaneler, lister, foder, socklar, golv, möbler, tavlor, speglar, lamor osv. osv. började anfalla mig. Har ingenting emot furu, men vad det är för fel på lite färg ???

Ha en skön vecka

Annica  

Sten för sten....

Vi läser i byggnadsvårdsboken att man ska börja med att riva skorstenen och muren hela vägen ner till den stora öppna spisen i undervåningen. Målsättningen är att kunna återanvända stenarna. Sagt och gjort, en kofot och en hammare och de flesta stenar och murar rasar av sig självt.

Vår kära vovve klarade sig ganska länge men till slut fick han en tegelsten i huvudet och vandrade vidare ...  precis som den mumifierade katt som ramlade ner i min famn när mannen drog ut spjället till spisen.                    Många kubik blev det. Vi bar ut och staplade dem prydligt mot husväggen. Tungt och tidskrävande, men oj vad vi var nöjda när all sten var utplockad. Ända tills vännen byggnadsvårdsproffset kom och hälsade på. Efter att ha tittat på stenhögen utbrister han:

- Det ser ut som om alla stenar är brända av sot, de går inte att återanvända. Puh.

Veckor av bortkastat jobb och träningsvärk i både armar, handleder och nackar.

  

Har man inte huvudet med - får kroppen lida! Kram Annica